Jag hade inte fattat. Men det gör jag nu

Vad vet vi? Att jag är man. Att jag i snart 30 år varit chef över fler eller färre många människor, bland dem fler eller färre kvinnor.

Vad tror vi? Vad tror jag? Att alla dessa kvinnor i alla dessa år har undsluppit slisk, slask, tafs, förminskning?

Om du frågat mig för en månad sedan skulle jag svarat utan tvekan: ”Never on my watch!”. Nu undrar jag.

Magnituden i #Metoo upproret förskräcker. Det går inte att plocka ur agendan, det ryter mellan raderna i varje ny strategi, varje ledningskonferens, varje om-organisation. Om det är sant att det är så här det ser ut så är det orimligt. Och det är sant. Jag trodde det inte först, men jag tror det nu.

”Inte alla män”, säger vi. Nä. Såklart inte. Jag har träffat fähundar i mina dagar, som suttit i bastun på Fin­landsfärjan och berättat hur de tänker bedra sina fruar. Som fått mig, när jag var för ung och naiv för att förstå, att ta notan för den till restauranten beställda escortflickan. Som tagit emot mig och min kvinnliga medarbetare med orden: ”Ser du har med dig gott till kaffet”. Jag har träffat många sopstationer till män, men jag har aldrig förstått hur mycket skada de gjort.

Men jag har också träffat så oändligt många fler män, som talar varmt om sina livskamrater. Som alltid visar respekt, för kvinnor som för andra män. För att det är det naturliga sättet att leva på. Frö att det är självklart. Givet. Ömse­sidig respekt är en så kallad hygienfaktor i ett fungerande umgänge emellan människor.

Kanske är det här vi har problemet. Tänkare i andra sammanhang hävdar gärna det räcker att ”det goda är tyst för att det onda ska segra.” Kan också vara att ”det goda” varit tyst för att ”det goda” helt enkelt inte förstått. Vi, den stora majoriteten av alla män som tar respekt för självklar, som aldrig skulle komma på tanken att kränka en kvinna, vi har inte fattat hur ont ni haft.

Jag tänker vi fattat nu. Jag har i alla fall fattat att de plumpa skämten skadar mer än mitt förtroende för den klumpiga skämtaren. När jag hör dem nästa gång ska jag inte se dem som en etikett på en mansgris utan som en signal som kräver reaktion. Om ingen annans, så min.

Dags för den empatiska revolutionen

Är människan god? Frågan har sysselsatt filosoferna sedan tidernas begynnelse och ska jag vara ärlig så har jag inget entydigt svar. Jag vet inte faktiskt. Det finns dagar när jag ser det mesta ljust. Andra dagar då jag misströstar.

Kanske är svaret att det beror på omständigheterna. Kanske är svaret att det beror på den fria viljan och då blir det lite merintressant, för när det är frågan om ett Val – så är det frågan om något vi kan påverka.

Det gillar jag, som arbetar med just påverkan. Jag lever på att få människor att ändra attityder och beteenden, vanligen genom att påverka dem till att köpa korv A istället för korv B – men jag är verksam även i andra mer komplexa sammanhang. Jag vet att vi kan välja att vilja vilket betyder att ”godhet” kan ackumuleras. Det vill säga – det går att göra världen till en bättre plats. Vi är inte för alltid dömda att ha ihjäl va­randra så fort vi får chansen. Jag tror mycket börjar där. Med en insikt i att det finns hopp. Saker går att förändra. Återstår diskussionen om hur.

Jag tänkte slå ett slag för den empatiska revolutionen.

En skön film, men om du inte hinner titta igenom hela. Förenklat: Ju bättre vi människor blir på att se oss själva med andras ögon, desto lättare har vi att förstå, försona och förlåta. Kan det vara så att nyckeln till det mesta i mänsklig samvaro finns just här? En del talar för det. I Hararis fantastiska bok ”Sapiens” berättar han om vår förmåga att samarbeta som den viktigaste förklaringen till att homo Sapiens nu dominerar planeten.

Tänk om vi kunde förstå det här och nu. Att det: 1.) faktiskt går att ändra ett beteende och att 2.) bästa verktyget är att se oss själva med andras ögon. Inte så svårt?

Kan vi inte lansera den empatiska revolutionen som ett komplement till den digitala?

Låt dem marschera runt soptippen!

I skrivande stund står vi inför ett till synes evigt problem. Hur försvara demokratin med demokratiska metoder, mot dem som tycker demokratin ska avskaffas? Hur hanterar vi yttrande­friheten för dem som vill förbjuda den? Nazisterna vill marschera genom staden och våra poliser tvår sina händer. Månne är lagen skriven så att marschen måste tillåtas?

Kanhända. Kanhända inte. Tveklöst är det en tolkningsfråga och just det gör faktiskt frågan enkel.

Jag menar att de flesta val i livet är konsekvenser av en tolkning. Vi använder vårt omdöme och vår erfarenhet i vårt beslutsfattande i varje vaket ögonblick – och i gråzonen väljer vi det alternativ som känns bäst. För känslorna är i praktiken alltid en bättre vägvisare än det vi kallar för­nuftet.

Känslorna säger nu att vi inte vill ha några nazister på våra gator. Känslorna säger att vi inte vill ha poliser som gör det möjligt. Känslorna säger att den som tolkar lagen till de lågpannades fördel – har en agenda.

Känslorna är möjligen inte korrekta. Spelar ingen roll. De är så starka och finns hos så många – att de måste få spela en roll i denna laddade fråga. Alternativet är ett politiskt pris ingen vill betala.

Jag vill ha poliser som visar civilkurage. Som väljer att tolka lagen så som 99.9% av alla medborgare vill den ska tolkas. Jag vill ha poliser som hänvisar de skräpigaste av människor dit de hör hemma. På soptippen.

Det kunde varit jag. Mina barn. Och mitt liv

Man borde kanske snacka mindre men framförallt göra mer, tänkte jag. Och slängde iväg ett mail. Till Kommunen som anordnar något de kallar ”Språkvän”. Tanken är att vi som vill göra lite mer, ska få chansen. Tanken är att matcha en sorts svensk med en likadan sorts flykting. Så ska man ses. Prata. Och integrera. En bra idé, tyckte jag.

Så gick det några månader. Jag hade glömt av det där mailet när telefonen ringde och de undrade om jag ville komma och träffa Abdullah. 52 år. Från Syrien. Söndag kl 1500 på 2:a Långgatan 23.

Jag kom in i ett litet konferensrum. Där satt Abdullah. Men också Manal, Lujain, Mohammed och Joudi. En hel familj.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, så jag tog Abdullah i handen, bugade mot de andra och satte mig ner. Och försökte se snäll ut.

Abdullah började prata, på knagglig men förståelig svenska. Sedan tog barnen över och hjälpte till. Flytande. De hade varit här i ett drygt år. Tillsammans berättade de en fruktansvärd historia, som började i ett sammanhang jag så väl kunde känna igen. Pappa Abdullah är ekonom. Bor med sin familj i en förort till Damaskus. Prius på uppfarten. Platt-TV på väggen. Barnen i bra skolor. Life is nice.

Så kommer kriget. Bomberna. Ångesten – varje dag och varje natt. En eftermiddag kommer lilla underbara 12-åriga Joudi inte hem. Det har skett en attack. Ett anfall. Längs med Joudis väg hem från skolan. Efter ett dygn lyckas Abdullah hitta henne levande och då bestämmer sig familjen för att det är nog. De säljer allt. Pengarna räcker till biljett på en gummibåt över Medelhavet. Där finns plats för 25 men de är 100 ombord. Samma på båten bredvid. Som kapsejsar. Ingen i den båten överlever.

Men en dag sitter Abdullahs familj i ett rum på 2:a Långgatan när jag kommer in.

Jag tänker att om jag någon gång i mitt liv ska göra något riktigt och viktigt så är det här och nu, så jag frågar: ”Hur kan jag hjälpa er?”

Det visar sig att det finns ett bra svar. De är uppsagda från sitt andrahandskontrakt i Tynnered. Snart har de ingenstans att bo. Jag försöker se snäll ut igen: ”Lita på mig. Det fixar jag!”

Du kanske tror att det finns lösningar på den här sortens utmaningar? Att liksom typ Kommunen väl ändå har… ???

Det trodde i alla fall jag. Så jag gick med Abdullah till först Social­kontoret och sedan boendeutredaren och sedan blankettfetischisternas undergroundmecka… men Nej. Nix. Njet. Inga lägenheter. Inget boende. Ingen lösning. I bostads­bristens Sverige är det var man för sig själv. Och då är det aldrig enkelt för någon. Men alltid omöjligt om man saknar pengar och kontakter och heter ”flykting från Syrien” i efternamn. Jag insåg till sist: Det enda hopp Abdullah och lilla Joudi och de andra hade, det var jag!

En läskig tanke. Men också befriande. Nu fanns det inget att tveka på.

Så jag satte mig och skrev. En lång text som jag lade ut på Facebook där jag berättade om familjens situation. Kände jag någon som kände någon som hade en ledig lägenhet?

Nu hoppas jag ni håller i er. Jag fick inte 3 och inte 30 och inte 300 delningar på min text. Jag fick 3000 delningar och många tusen likes och massor av kommentarer. Massor. Nästan alla ljusa, positiva, hjälpsamma. En riktigt kärleks­chock mitt i all den brunsvarta Trumpsmeten. Härligt och hoppfullt och något att komma ihåg för oss som ofta tänker på de mörka molnen vid horisonten.

Bland alla vänliga själar fanns också lösningen. Där fanns Linnea. I Lundby. Som skulle flytta. Och därmed fanns det en lägenhet till Abdullah och familjen. Inte paradvåning på Avenyn. Ingen havsutsikt. Ett nytt andrahandskontrakt. Visst. Men en lösning på det magont var och en av oss lätt kan känna, för det fall vi föreställer oss att om en månad är det trottoaren som gäller.

Abdullah hade en tår i ögat när han skrev på avtalet. Jag med.

Med några lånade ord från den store förebilden

Min idol sedan många år, Torgny Segerstedt, sa och skrev många kloka saker. Till exempel: ”Att tvinga all världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är oförlåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”

Visst är det lätt att byta ut Hitler mot Trump eller Åkesson och tänka att nu är det dags att byta fokus. När var och varannan kåsor, krönikör, tyckare och tänkare i allehanda åsiktskanaler nu sagt sitt så återstår mest en stor tomhet. En slags klyfta mellan de tvivlande och de tvärsäkra, för bred för broar.

Men det enda som är säkert är att tiden går. Pendeln slår fram och tillbaka och alla historieböckerna visar att det som var en (alternativ) sanning ena dagen blir en verklig lögn den andra. Vi människor följer åsiktsflöden som tidvattnet och det betyder hopp. Det kommer nya tider.

Med det tankespåret blir den nya nationalismen en parantes. Ett hack i en kurva som faktiskt pekat uppåt och framåt i alla tider. Vi blir klokare. Världen blir bättre. Vi utvecklas, men inte linjärt.

Det uppstår alltid bakslag och eftersom vi människor är mänskliga så vore det konstigt annars. Gäller att vi gör parentesen kortast möjlig. Frågar du mig hade Torgny Segerstedt receptet för det också: ”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål.

Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ‘galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”

Sagt med 2017 års prosa: Ju fler vi blir som säger Stopp! Nej! Desto snabbare vänder opinionen. Låt oss börja nu, innan det är försent.

PK och stolt!

Uppenbart är det mycket man numer inte får säga ”i det här jävla landet.” Som att man är PK, till exempel. Verkar blivit värsta själv-karaktärs-mordet, givet att det är en av de klarsynta man pratar med.

Det tog ett tag innan jag fattade vad PK egentligen be­tydde. Men så småningom klarnade bilden. PK betydde allt som jag tyckte var sant och sunt i relation till idéer som bottnar i vi och dem. PK var etiketten på den samling värderingar som jag delade med huvuddelen av svenska medier och drygt 80% av svenska folket. PK var helt enkelt något som måste finnas – och förkastas – för att de som vill bakåt till ett samhälle som aldrig funnits skulle kunna legitimera sina ideer.

Det är ju därför mest den gruppen som säger att det finns saker de inte får sägs. Som menar att det inte går att debattera immigration. Som menar att PK censurerar det fria ordet. Lite lustigt, när det är precis tvärtom. Utan politiskt korrekta medier skulle inga avvikande åsikter kunna framföras alls.

Men bakåtsträvarna hävdar att de blivit tystade, hunsade och nonchalerade sedan de putsade sin första känga och jag noterar att den bilden verkar ha accepterats av allt fler. Till och med Fredrik Reinfeldt säger i TV att vi inte haft någon bra debatt om integration i Sverige.

Jag har aldrig köpt det resonemanget. Jag mötte min första järnrörsviftare redan i gymnasiet och han fick säga sitt och sedan sa jag mitt. Efteråt sa han inte så mycket mer vad jag minns men äran för det tillkommer inte mig utan hans mammas hårda nypor.

Sedan dess har jag debatterat allas lika värde i tusen sammanhang. Liksom jag lyssnat och lärt av andra som gjort detsamma. Talarstolen har alltid varit tillgänglig vad jag kan minnas. Till och med för de som upplevde det positivt att en viss procent av barnen i Afrika blev lejonmat.

Snacket har aldrig varit problemet. Det är tystnaden som är problemet. Dåliga argument får alltför ofta stå oemotsagda. Just det. Inte nedtystade. Utan oemotsagda. Sanningen är inte att man inte får säga vad man vill i det här jävla landet. Sanningen är att alldeles för få svarar dem som gör just det. Har vi en dålig integrationsdebatt, så beror främst det på att våra (politiskt korrekta) medier är alldeles för lite politiskt korrekta.

Jag menar det är inte bara är fint att vara politiskt korrekt. Det är nödvändigt. Med politisk inkorrektion faller det demokratiska samhället. Att stå upp för den korrekta politiken är att stå upp för allt vi tycker är viktigt. Och något att vara stolt över.

Framtiden har ett imageproblem

De senaste mätningarna jag sett visar att allt fler människor känner oro inför framtiden. Trots att vi lever längre. Trots att färre dör i krig. Trots att spädbarnsdödligheten minskar på bred front och den mest extrema fattigdomen minskar kraftigt, så ser vi framåt med oro. Alla de goda nyheterna fastnar inte.

Rosling, Gates och de andra som försöker skapa en mer realistisk och därför positiv bild av framtiden talar för relativt döva öron. Varför då?

Förklaringen heter Amygdala. En liten mandelformad körtel djupt inne i hjärnan. Amygdala är vår grindvakt, som sele­kterar i stort sett all information vi människor absorberar i två kategorier: Är det ett hot? Eller inget hot.

Amygdala är förklaringen till att vårt släkte överlevt evolutionen. Det var individerna med en aktiv amygdala som stannade kvar i grottan när det prasslade i buskarna utanför. De som valde att gå ut för att kontrollera om det verkligen var ett lejon, de fick inte leva vidare och föröka sig.

Vi är genetiskt avlade för att oroa oss. De tankar som innebär en möjlig fara ges prioritet framför allt annat och därför kan vi inte se de goda nyheterna. Det är hoten vi noterar. Nu prasslar det i buskarna utanför grottan. Och vi gömmer oss. darrande.

Detta vårt mest naturliga beteende måste inte vara ett problem. Men det har det blivit, eftersom digitaliseringen givit oss verktyg för att sprida vår rädsla som ett virus över planeten. Genom Facebook och andra sociala medier kan vi lufta vår rädsla och få den bekräftad av andra. ”Eftersom alla andra är rädda, så blir jag också rädd.” Och eftersom jag är rädd gör jag dumma saker. Riktigt dumma saker.

Faktum är att många gör för många dumheter som en kon­sek­vens av det här. Framtiden känns orolig. Vi tappar hopp. Vi beter oss hopplöst. Vi röstar på politiker som pekar med hela handen mot den enkla lösningen. Risken ökar att framtiden verkligen blir den apokalyps som vi är oroliga för. Minns Roosevelts bevingade ord: ”The only thing we have to fear, is fear itself!”

Så vad gör vi?

Jag kan inte se något annat än att framtiden finns i det individuella ansvaret. Ingen politiker, ingen lag, ingen polis, inget företag kommer hjälpa oss i kampen mot den kollektiva paniken. När rädslan, oron eller ångesten visar sig måste var och en som förmår och förstår kliva fram och tända ljuset. Som vi gjorde för våra barn när de var små.

”Annorlunda människor är inte farliga. Världen är en bättre plats idag än den någonsin varit. Det finns lösningar på alla klimatproblem. Solen går upp imorgon också!”

I den värld jag arbetar (reklam) skiljer vi på ett image och profil. Vi brukar säga att profil är det man önskar sig, image är det man har. Om ”Framtiden” är ett varumärke, så finns det mycket jobb att göra. Låt oss hjälpas åt!

Snart är 30-talet här igen

Jag funderar på vad farfar skulle gjort om han levt idag. Han var politiker i Falkenberg under krigsåren och övertygad antinazist. Och han hade det inte så lätt alla gånger vad jag förstått. Jag träffade honom aldrig, men efter vad pappa berättade så fick farfar många ovänner de där åren när det såg ut som om Tyskland faktiskt kunde vinna kriget.

Farfar debatterade och argumenterade för människors lika värde när helst han hade möjlighet. Jag har läst en del av hans texter och jag har läst vad de som tyckte annorlunda skrev och jag känner igen alldeles för mycket här och nu idag. Då var det ”judeimporten” och ”anglofilerna” som var hotet mot det svenska samhället.

Då var det också media som förteg ”sanningen”, då var det också de svaga liberalerna som inte såg hotet från öst, då – som nu – var det de inte vänster mot höger utan vi mot dem. Äldre emot yngre, välutbildade mot outbildade och kvinnorna mot männen. Då som nu var det de enkla lösningarna på de svåra problemen som dominerade debatten.

Vi glömmer fort. Och nu är vi här igen. Brunhögern pratar om ”PK-media” och om våra svaga politiker som inte tar i med hårdhandskarna. Oklart mot vad och oklart mot vem – bortsett från att hårfärgen på de som ska behandlas av de hårda handskarna aldrig är blond.

Jag är tveksam till om de brunblå egentligen har något mål. Kan vara att de inte riktigt vet vilket samhälle de vill bygga, ännu. Det kommer nog med tiden om de får fortsätta. Klart är dock att de vet vilken strategi de ska använda: Rädsla. Varje diktators universalverktyg, som i alla tider fått alldeles för många att överge empati och sunt förnuft till förmån för knölpåk, svärd eller Kalaschnikof.

Rädsla är en känsla. Vår starkaste och mest fundamentala känsla och en förutsättning för vårt släktes överlevnad. Människor som inte var tillräckligt rädda på savannen, fick inte sprida sina gener. Att vara rädd var att överleva. Men det var för hundratusen år sedan. Idag kan man tänka att det är tvärtom. Att vår rädsla kommer att döda oss.

Till slut är vi alla så rädda för varandra att det känns mer logiskt att släppa en atombomb än att sträcka ut en hand.

Jag vill inte vara en sk dystop. Jag vill inte tro att allt måste gå åt helvete och jag vill inte heller bidra till att skapa missmod hos andra. Jag vill tro det finns vägar framåt och jag vill gärna vara en av dem som pekar på lösningar.

När jag läste sagor för mina döttrar när de var små, så var de rädda för monster. Jag försökte då förklara att monster bara finns när man är rädd. Och att de försvinner när man visar att man inte är rädd för dem. Vi kom överens om en teknik, när som de såg ett möjligt monster någonstans så skulle de först blåsa på det. Om monstret fanns kvar efteråt, då kunde de säga till pappa.

Jag vill på inget sätt trivialisera de många tragiska händelser som västvärldens katastrofala immigrationsprocess lagt grunden till. Alla de som farit offer för gärningsmän med våldtäkt, död eller terror som mål har de facto träffat på just monster – som man inte kunde blåsa bort. Tveklöst finns det all anledning att känna rädsla för desperata fundamentalister som tappat eller valt bort sin kontakt med verkligheten. Men häri ligger också det civiliserade samhällets stora utmaning. Vi måste förstå att det i grunden är just vår rädsla som skapar också dessa monster.

Denna specifika form av rädsla kallas xenofobi. Rädsla för det okända. Den är global och existerar i alla kulturer och har existerat i alla tider. Den kan bara botas, tror jag, genom att gör det okända mer känt.

Jag vet att farfar skulle debatterat för ett öppnade samhälle. Han skulle gjort vad han kunnat för en bättre integration och han skulle lagt så mycket som möjligt av samhällets resurser på att riva murar, blanda upp och skapa ömsesidig förståelse.

Farfar skulle, som alla tänkande människor, sett svårigheterna. De politiska. De praktiska. De kulturella. Men han skulle ha argumenterat för att vi måste överkomma dem. Farfar skulle stått vid sin kära Tullbro och sagt att det inte finns något annat val och att det är hög tid att vi börjar nu.

Rädslan växer tills någon visar oss att det vi är mest rädda för finns inne i oss själva. Där kan vi blåsa på den. 

Det är inte de korkade som är de mest korkade

Jag följde BBC:s valvaka hela natten och det har aldrig varit tydligare att man aldrig ska undervärdera en bra lögn. Människor tror på det de vill tro på. Så har det alltid varit – vi är emo­tionella varelser och det konstiga är att de klokaste bland oss är fullt medvetna om det.

Människan styrs inte av sitt förnuft utan av sina känslor. Det är en vedertagen sanning i alla akademiska institutioner: Som i sin tur bottnar i abstrakta begrepp som erfarenhet, intuition, instinkt – vi går på det som känns rätt. Korkat? Ja! Sanningen? Den är relativ.

Detta visste Camerons valstrateger. Detta visste varenda reklamman värd namnet och rimligen de flesta som någonsin arbetet med kommunikation. Ändå tror man alltså att det är rationella argument som ska påverka ett emotionellt beslut. Ändå tror vindrickarna från Eton och Oxford att de kan påverka öldrickarna från Brixton med rationella argument. Det handlar ju aldrig om det. Det handlar om vad som känns rätt. Och det som känns rätt, för väldigt många – är att all skit är någon annans fel.

Som sagt. Detta visste de som tog beslutet att folkomrösta om Storbritanniens medlemskap i EU. Mot den bakgrunden var genomförande av omröstningen ett exceptionellt korkat beslut. Själv­klart också bottnat i känslor som arrogans och självgodhet. Omdöme fördelas tyvärr inte proportionellt till makt och inflytande.

Nu står vi här någon tid senare. Det finansiella kaoset har lugnat ner sig en aning, men den politiska stormen har vi förmodligen och tyvärr bara sett början på. Och då menar jag inte att det verkar synnerligen oklart vem som till sist får flytta in på 10 Downing Street.

Jag har läst några hyllmeter nutidshistoria, med fokus på Europa under 30-talet. Inte för att jag gillar kanoner utan för att det är så intressant att försöka förstå hur det som hände verkligen kunde hända. Hur kunde (i alla fall en hel del) hyggliga, välmenande politiker måla in oss i ett så smalt hörn att ett världskrig blev resultatet? Politik och psykologi. Det hänger alltid ihop.

Och jag är rädd att vi snart har 30-talet här igen.  Nu, precis som då, diskuteras och hyllas nationalismen runt köksborden. Nu, precis som då, mullrar det i öst. Nu, precis som då, diskuterar USA av vilka skäl man ska bry sig om Europa. Nu, precis som då, växer klyftorna i samhället och de enfaldiga pekar ut de svagaste som de skyldiga och – det talar till känslorna. Nu byggs det staket istället för broar. Det känns bra.

Den som vill vara alarmist kan prata om den perfekta skitstormen och addera islamisterna till komposten. Och klimatkrisen, som snart kräver realkapital av både rik och fattig. Toppa med Trump.

Suck! Jag gick ner i köket och hämtade ett glas vin. Jag behövde bli på bättre humör. Och efter någon klunk Merlot och 10 minuter med Hans Rosling på webben, kan jag se nyanserna. Det finns också stora skillnader mellan då och nu. Om än vi människor i stort är likadana som våra förfäder – och därmed lagda åt att upprepa deras misstag – så är världen idag inte var den var då. Rosling säger att idag har vi en växande allt bättre utbildad global medelklass (och medelklassen gillar inte att kriga).

Jag hade tänkt lägga till att idag har vi också Internet. Google. Facebook. Omedelbar information om allt, överallt. Man kan se sociala medier som en kraft som startar goda revolutioner. Men… med insikten i hur dessa mediakanaler huvudsakligen används här i väst; ”Vänner bekräftar sina vänners åsikter” så kan man också tänka att sociala medier – främst ? – bidrar till en mer trångsynt värld.

Ändå vill jag vara optimist. För att ingen annan strategi eller filosofi är konstruktiv. Jag vill vara optimist och tänka att det fixar sig för det har alltid fixat sig. Så tar jag en klunk Merlot och tänker att det nog är sant de här gången också. Förutsatt vi ordnar det så att:

  • Storbritannien och EU hittar ett sätt att hantera effekterna av Brexit så att inte fler länder lämnar
  • EU hittar ett sätt att dela bördan för flyktingkrisen så att varje land kan börja arbeta med integrationen med den fulla koncentration som uppgiften uppenbart kräver
  • Våra politiker – av alla färger – inser att klyftorna i samhället måste minska. Och att det jobbet börjar i skolan.
  • Trump stannar på sin golfbana.

Kan tänka en lång rad tankar till som jag tror skapar en bättre värld. Man jag nöjer mig med punkterna ovan och tänker göra vad jag kan för att de ska bli verklighet. Du också?

En dag i mitt Facebookflöde

Följande text dök upp en dag i mitt flöde, som svar på mitt senaste blogginlägg ”Till min gamle vän!”. Det är en före detta bekant som skriver och eftersom jag tycker att hans inlägg på många sätt bekräftar mina texter om xenofoba människor, så lägger jag upp det här under en vecka. Komplett med felstavningar och faktafel. Nyttig läsning.

F


Hej Fredrik,

Visst är det trist när den numera vanligaste ”vattendelaren” invandringspolitiken blir skuld till en gammal djup vänskaps slut. Jag beklagar, vet hur det känns.Dock känner jag efter att ha läst ditt ”brev” till din gamle vän, att om inte det var kört innan, lär det väl vara det nu.

Känslan jag får är att du ville ha sista ordet.

Att skriva som du gör för att ”vinna tillbaks” en kompis är knappast framgångsrikt. Det kanske du t o m håller med om.

Du o jag träffades första gången i entrén på mitt diskotek ”Venice” hösten 1980, då du stod vid kassan i entrén och inte ville betala som alla andra.En kille som jobbade hos mig sprang iväg o hämtade mig, o strax stod jag vid kassören o fick förklarat för mig att den där killen som tittade arrogant på mig, som om jag per automatik skulle förstå vem du var och att du inte var van att bli behandlad så, inte ville betala entré. Jag undrade varför, och fick direkt info från en viskande anställd att du är viktig, och således bör behandlas ”with care” och föräras ett VIP kort. Jag följde den anställdes rekommendation, lät dig gå in utan att betala, och såg dig nonchalant gå ner för trappan för att hänga av jackan, utan att göra en ansats att tacka eller föra någon slags vänlig dialog.

Jag var 18 år och du 17.

Tiden går, man blir vuxen och bildar familj. Dessförinnan hinner vi springa på div vårbaler, restauranger o nattklubbar, och alltsom oftast tjingsa på varandra. Jag är inte den långsinta typen, ger gärna människor en andra chans.

För några år sedan kom jag på något sätt med på din mejl lista för ditt nyhetsbrev, och många gånger njöt jag av dina historier, tyckte helt enkelt mycket om dem, hur du skrev.

En dag, en del år senare, efter att Reinfeldt gjorde den berömda överenskommelsen med Miljöpartiet, blev dina nyhetsbrev mer o mer politiska.

Det jag o kanske flera andra reagerade på, var ditt sätt att förklara andra medborgares enligt dig s k ”funktionshinder” eller medfödda defekter.De som inte hade din ”empatiska förmåga” var helt enkelt antingen missbildade vid födseln eller lidit skada undervägs.

Du ”idiotförklarade” helt enkelt den delen av mänskligheten som inte hade din världsbild.Att vi som läste dig, o vet din politiska hemvist, har uppfattningen att du o dina meningsfränder har en politisk agenda med er ”gränslösa generositet”.

Att jag med flera tycker att den är cynisk, hör egentligen inte hit.

Det som retar en del inklusive undertecknad, är att du precis som 1980 i den där entrén, anser dig vara bättre och förmer än stora delar av mänskligheten.Du tillåter dig t o m sätta en stämpel på oss som inte delar din världsbild, genom att ”du hör stöveltramp och ser kortklippta blonda unga män”.

Hur många nazister finns i Sverige?

100?

Just detta är anledningen till att så många jag känner väljer bort dig.

Nu är det ju inte så att jag slår mig för bröstet o tycker att jag är så mycket klokare eller bättre än du, då jag också sågar människor som du längs fotknölarna ibland. Just därför bad jag dig sluta skicka dina förljugna arroganta nyhetsbrev till mig för några år sedan.

Jag kan vara lika kategorisk som du, och dra alla över en kam, precis som du.

Men vi som tänker som jag o kanske din gamle vän gör, ser igenom alla dina s k empatiska påhitt och din politiska agenda, därför blir det omöjligt för oss att respektera din åsikt.

Förljugenheten förbjuder mig o en del andra att acceptera din inställning.

Så utan att veta, för jag har inte pratat med din gamle vän angående er kontrovers, så det är bara spekulation från min sida, gissar jag att ni druckit er sista Gin&Tonic.

Jag kan till o m gissa att han som jag längtar efter den dagen ”bluffen” kommer riktigt i dagen, och ger oss möjligheten att på riktigt konfrontera dig o andra som du med fakta och resultat av ”den stora blåsning” du m fl utsätter detta land för.

Den dagen kommer, var så säker.

För vi som är av en annan uppfattning än du är, stödjer oss på riktig statlig fakta, o inte falsarier.

Sverige behöver riktiga skattebetalare, därför har vi inte råd att ha din uppfattning.

För att rätta till felaktigheter i dina påstådda fakta, så finns det 1,5 miljarder muslimer i världen, inte 1 som du skriver. Av dessa är endast ca 18-20% radikala, allt enligt världens samtliga underrättelsetjänster, således inget lösryckt ur Hänt i Veckan.

Problemet är att dessa få 18-20% utgör lika många människor som hela Nordamerikas befolkning. Det finns inget som heter ”sekulär muslim”. Vi pratar inte om en ras. Man är antingen eller. Man kan självklart vara mer eller mindre rättrogen muslim.

Problemet är när muslimer blir en majoritet i ett samhälle eller en stat, då följer de mindre rättrogna de mer radikala. Det är det vi ser hända över hela världen.

Nationalsocialisterna var heller inte fler i förhållande till hela det tyska folket på 30-talet, men ändå dominerade de folket, och lyckades starta ett världskrig och mörda miljontals människor.

Det är så människan fungerar.

Se bara på Sverige, där du o dina ultraliberala kompisar i ohelig kombo med vänstern lyckas få ett helt lands befolkning att inte våga tycka annat än det ni talat om är det enda rätta att tycka. Tycker man annat, skall man hängas ut och skändas, förlora jobbet osv.

Fredrik,

Det närmaste stöveltramp vi kommer i detta land i framtiden, är dina nazistliknande muslimer, när de blir tillräckligt många. Du behöver inte gå längre än till våra grannländer, där de sedan länge marcherar och delvis har tagit över samhällen.

Människor med judisk bakgrund vågar inte längre bo kvar, och många TVINGAS flytta för att slippa repressalier.

Så ser ”ditt” framtida Sverige ut, om du får bestämma. Kanske är just den beskrivningen inget du vill skriva under på, men är det framtida resultatet av din politiska hållning . Allt annat är en rosaröd önskedröm.

Det ni ultraliberala ALLTID glömmer, är att ”it takes two to tango”. Vad hjälper det om vi öppnar alla slussar, öser bidrag över muslimerna och ger bort våra företag, hus, banker, ja vad du vill. De kommer ändå aldrig som grupp respektera svenska lagar, respektera svenska kvinnor eller upphöra vara världens mesta rasister.

Visst finns det undantag, men undantagen överglänser aldrig gruppen som helhet. Ingenstans på jorden låter sig muslimer integreras i västorienterade samhällen. Överallt de bosätter sig, skaffar de sig egna lagar o regler, och tolererar ingen annan livsstil.

Mina bästa vänner är sekulära, kristna, judar, katoliker. De är färgade o vita.

Jag resonerar som sådan, att du skall förtjäna min respekt, din härkomst eller hudfärg spelar ingen roll. Kan du inte visa din omgivning och land respekt, kan du inte begära respekt tillbaka.

Jag är övertygad om att den största frustrationen som jag och din gamle vän o alla som tycker som oss känner, är alla lögner vi blivit påyvlade, all trix med siffror, all brist på demokrati, falska agendor, skandalösa regler, svek mot medborgare osv.

Hade våra politiker farit fram med seriös information, från t e x SCB och EUROSTAT, varit ärliga med sina agendor, hade människor som vi inte ”gått i taket”.

Att systematiskt mata sin omgivning med att alla som kommer hit är flyktingar är en av alla lögner, motbevisad av ovan nämnda institut.

Den falska agendan är huvudproblemet. Du deltar i den, därför skaffar du dig ovänner.

Att påstå att muslimer blir en ekonomisk tillgång för Sverige i framtiden, är att behöva köpa en stjärnkikare o hoppas kunna se planeten pluto.

Statistiken talar klart o tydligt om detta.

Jag är helt säker på att min empatiska förmåga är väl så bra som din.Det betyder inte att det är ok att fara med osanning.

Jag satt för ett tag sedan nere på Konst Kaféet vid Carnegie och samtalade med en gammal man som är kristen Syrier. Han berättade om sin uppväxt som sådan, hur han blivit misshandlad p g a sin tro, hur hans familj fick sitt hem konfiskerat av den muslimska makten, p g a sin tro, hur de flydde till Sverige, och byggt upp en trygg o bra tillvaro för barn o barnbarn.Han sade; ” Ni Svenskar förstår tyvärr inte vad ni ger er in på” och syftade till den stora muslimska invandringen. ”Jag hinner kanske lämna jordelivet innan det är dags att fly igen, men jag är orolig för mina barn o barnbarn”.

Jag tror mer på honom än på dig Fredrik.

Med dessa ord vill jag tillrättavisa dig i din tro på att din gamle vän skulle vara ”fel ute” i sin övertygelse. Jag har läst många av hans inlägg på sociala medier. Han är en mycket klarsynt tänkande medborgare o far till en grabb han vill skall få samma möjlighet att leva i ett homogent fungerande land som hyser medborgare som respekterar samma lag, respekterar sin omgivning och som är lika tryggt att leva i som när hans föräldrar lämnade över det till honom.

Så tänker vi som inte tänker som du.

/Här stod en underskrift som jag tagit bort eftersom det inte är relevant/