Brev till min gamle vän

Jag blir så ledsen när jag läser vad du skriver på sociala medier. Inte främst för de åsikter du framför – de är du inte ensam om. Utan för att det är du som skriver.

När vi pratat om saken tycker du att jag inte förstår. Du säger du har rätt att tycka vad du vill – du anser till och med att du har skyldighet att driva någon slags kamp om som syftar till att göra allas vår framtidstro så osäker som möjligt.

Du säger att du är ”alls inte Sverige­demokrat”, trots att du faktiskt skriver och tycker precis som de gör.

Istället kallar du dig humanist. Intressant. Jag tror säkert att det är vad du vill vara – men det är inte vad du är. En humanist ser allas lika värde. En humanist ser det omänskliga lidandet som miljoner människor utsätts för just nu – som fullständigt oacceptabelt. En humanist kan inte reflek­tera i termer ”hur många liv ska jag rädda innan min komfortzon blivit för liten”.

Det är inte att vara naiv som du säger. Tvärtom. Det är naivt att tro att egocentricitet kan leda till något gott. Det har det aldrig gjort – världshistorien är full av exempel på hur civilisationer gått under på grund av vår oförmåga att se att ”allas bästa är mitt bästa”. När egennyttan vinner, dör människan.

Du pratar om den dåliga integrationen. Som om den vore en fråga du och vi alla andra är oskyldiga till. När det ännu en gång är precis tvärtom. Den bristande integrationen bygger just på det faktum att så många väljer att ge uttryck för rädsla istället för tillit. Det heter Xenofobi på psykologs­pråk, betyder att man är rädd för det främmande och det i sig är inte konstigt. Till och med evolutionärt – en gång var det en överlevnadsfråga att vara skeptisk till främlingar. Men det var flera tusen år sedan. Innan vi lärde oss kommunicera. Idag är det lika smart som att vara rädd för spindlar.

Du menar att det är rätt att fläska på med inlägg efter inlägg på Facebook som illustrerar samhällets förfall. Du säger dig inte förstå att du på det sättet sällar dig till en grupp människor som mönstrar kortklippta stövelpojkar i sina led. Du säger att du inte förstår det, men det är uppenbart för oss andra. Att du deltar på den sidan staketet gör ont i mitt hjärta.

Du säger att du hatar Islam. Jag kan förstå din tanke. Men den rimmar dåligt med verkligheten. En miljard människor tror på Koranen och ytterst få – någon promille – finner att den stöder Jihad, krig, mord eller tortyr. Det finns ungefär lika många kristna som tror på samma sak. Att flyktingströmmarna nu tvingar muslimer att folkvandra – har inget med Islam att göra. Snarare är det resultatet av gammal klantig stormakt­politik som skapat ett kaotiskt Mellanöstern och för det vill ingen ta ansvar.

Vi kan bara konstatera att vi i Väst levt väldigt gott på resurser från Afrika under många långa år.

Du pratar om uppväxten för ditt barn. Du är orolig. Jag förstår det. Men jag oroar mig av andra skäl.

Invandringen är ett faktum. Vi kan bara förhålla oss till den och göra det bästa av den. Vi kan se att den absolut behövs eftersom vi behöver bli fler skattebetalare i Sverige. Vi kan se att den tillför kompetens och influenser och nyanser till det ”grå Tråksverige” vi annars raljerar med. Vi kan se att vi har en historisk chans att stå upp för värme och humanitet – en enorm förmån eftersom det absolut mest självklara sättet för en individ att känna lycka inte är att få. Utan att ge.

Men jag förstår att du är orolig eftersom så många är som du. Genom att bortse från fördelarna vill du göra invandringen till en risk, en kostnad och en börda så tung att vi inte orkar med den. Eftersom så många är som du – får de som kommer hit ett svårare liv än nödvändigt. Det tvingar ut människor i marginalerna och där kan ingen leva ett värdigt liv. Den som inte har hopp – beter sig hopplöst.

Vårt jobb är istället att ge de här människorna hopp! Då kommer integrationen att fungera och då kommer du – om du har tur – att få någon som torkar dig i rumpan när du blir gammal – för att citera en Folkpartiannons jag skrev för att tag sedan.

Jag hoppas att du läser det här bloginlägget. Jag hoppas att du tar det till dig. Jag hoppas att du ändrar dig. Då kanske vi inte har druckit vår sista Gin&Tonic.

F

 

Var finns alla snälla muslimer?

Ingen har ansvar för någon annans brott. Lika lite som en kristen man har ansvar för Breiviks illdåd, har en muslim ansvar för Abu Bakr al-Baghadi som anses vara ledare för IS. Var och en av oss människor ansvarar för våra egna handlingar.

Men med det sagt.

Vi lever i extremt komplicerade tider som kräver nya intellektuella plattformar. Som till exempel att ingen av oss längre kan svära oss fria från det sammanhang vi valt att leva i. ”No Man Is An Island”, skrev John Donne för länge sedan, och där är vi nu.

Jag saknar en röst. Jag vill se snälla + arga, muslimer marschera på våra gator. De får gärna säga att Allah är stor. Så länge de också säger att han vill oss väl. Jag vill se de snälla + arga muslimernas vrede riktad mot de kriminella män och kvinnor som vantolkar deras religion. Jag vill se symbolhandlingar som tydligt visar att ”snälla” muslimer har mer gemensamt med sekulariserade västerlänningar än med terrorister.

Det vilar ett enormt ansvar på de imamer som tolkar Koranen i de västerländska moskeerna. De har inte längre tillgång till någon gråskala, de måste ta ställning. Och mer än så: De måste samla sina trosfränder: shia, sunni och alla andra, runt en idé som, försvarar och förklarar Islams tankebanor för de agnostiker som utgör en majoritet av västvärlden.

Reklammannen i mig säger att Islam behöver en gigantisk PR-kampanj. Resten av mig undrar varför den inte syns på våra gator nu? Var är debattartiklarna? Var är marscherna? Var är de tydliga ledarna? Var är energin?

Det som görs och finns i ämnet av de som borde göra det, är tveksamt, vingligt och dimmigt. Både på lokal nivå, på nationell nivå och på global nivå. Ingen tar ansvar för att skapa en alternativ bild av Islam. Och när de goda krafterna är tysta, så är det de andra som gör avtryck.

Jag är ju inte muslim. Inte kristen heller egentligen. Jag tror på något, men vet inte riktigt på vad. Lika lite som jag skulle kunna göra reklam för Jesus, skulle jag kunna göra det för Muhammed. Så uppdraget ska inte ges till mig. Men rimligen finns det många skickliga kommunikatörer i de muslimska leden som gärna skulle åta sig utmaningen att lansera det goda Islam.

Utan att ha läst Koranen är jag ganska säker på att det finns där; det goda. Rent logiskt är det omöjligt att tänka sig att en religion växer sig så stor och stark utan att ha kärlek som grund. Så rimligen, det finns mycket att prata om. Mycket att berätta om Islam, som gör oss andra mindre rädda.

Gör det! Alla ni snälla muslimer – bestäm er för att det får vara nog nu! Ta kommandot över er egen tro och gå ut på gatorna och berätta att ni vill väl. Gör ni det, så kan jag tänka er att gå med er i demonstrationen och hojta och vifta efter bästa förmåga. Gissningsvis i sällskap med många miljoner åsiktsvänner som tycker ni har rätt att tro på vad ni vill så länge det inte inkräktar på någon annans rätt att göra detsamma.

Väljer ni istället tystnaden, så kan jag möjligen förstå det. Ingen vill väl bli ovän med en självmordsbombare. Men samtidigt: Vill ni leva i fred i väst och behålla skägget, Burkhan och Moskeerna så har det ett pris. Mod! Finns det inte något kapitel om det i er bok?

 

Vår minsta gemensamma nämnare?

Ordet för dagen är polarisering och vi som tycker si glider allt längre bort från de som tycker så. Det blir allt mindre utrymme för relativiseringar – istället tvingar ett allt tuffare samhällsklimat oss att välja. Är du för eller emot invandring? För eller emot humanism? För eller emot tillräckliga resurser till den svenska omsorgen? För eller emot? Svart eller vit?

Ett omöjligt val. Frågan är varken absolut eller enkel, tvärtom så står vi sannolikt inför det mest komplexa samhällsproblem vi någonsin skådat. Det finns inga enkla svar.

Kanske är det första vi ska göra – att inse just det? Jag funderar på om vi inte ska börja tänka tvärtom. Istället för att fokusera på det som skiljer oss – kanske ska vi leta efter det vi fortfarande har gemensamt?

Jag lutar mig gärna mot insikter om den mänskliga karaktären som bottnar i evolutionen. De går liksom inte att resonera bort. Vi har med oss en massa beteenden från lägereldarnas tid och de påverkar oss moderna människor mer än vi tror. Främlingsfientlighet, till exempel, är en instinkt som fick plats i vår genbank under de många tusen år vi levde i stammar och varje okänt ansikte var en fara tills motsatsen kunde bevisas. Forskarna kallar det xenofobi och det är mer än uppenbart att många av oss fortfarande har nära till grottor och påkar.

Men det finna andra instinkter också. Gissningsvis ännu djupare och viktigare. Som att de flesta av oss räddar livet på en annan människa om vi har möjlighet.

De flesta antropologer menar att det var Homo Sapiens förmåga till samarbete som lade grunden till vår dominans över planeten. Vi förstod att det fanns en poäng i att hjälpas åt, vi utvecklade förmåga att kommunicera och bygga förtroende – våra hjärnor växte och vi med dem.

Vi lärde oss att humanism var lönsamt. Vi lärde oss att det fanns ett värde också i andras liv och sakta men säkert blev vi civiliserade. Vi blev förvisso varken helgon eller samariter de flesta av oss, men vi lärde oss att vi räddar ett människoliv när vi kan. Det finns i våra gener.

Finns lösningen här? I fokus på den minsta gemensamma nämnaren – livräddning? Kommer vi framåt i denna komplexa fråga genom att börja med att skaka hand?

Det är klassisk diplomatisk taktik. Finn en plattform som förenar, utgå från den och hantera sedan andra meningsskiljaktigheter som ”detaljer”. Jag tänker det borde vara mycket lättare att enas runt att rädda livet på alla stackars människor i tält, gummibåtar och containers – om vi inte samtidigt måste bli överens om allt annat.

Kan vi inte göra det viktiga först? Låta vår gemensamma empati lyfta båtarna ur vågorna. Till varje pris. Sedan kan vi acceptera att det finns olika åsikter om den ena eller den andra modellen för integration. Något säger mig att den frågan hanteras bäst ur ett sakligt, logiskt och rationellt perspektiv.

Vem vågar vara modig?

Jag lovade min sedan många år döde farfar att jag skulle vara modig när jag skrev texter i den här bloggen. Jag skulle följa mitt hjärta och skriva som jag kände alldeles oavsett i vilket partiprogram mina idéer skulle göra sig bäst. Jag tänkte att jag är ju först och främst humanist. Helt tokigt kan det ju inte bli, alldeles oavsett hur långt jag sticker ut hakan.

Nu sitter jag här med ett glas rödvin på skrivbordet. Det är sent om natten. Ute blåser kalla vintervindar. Jag är rädd. Och jag tänker det är bra, för det är ju faktiskt bara när man är rädd som man kan vara modig.

Jag tyckte länge att jag hade koll. Immigration. Integration. Empati. Järnrörsviftare. Flyktingar. Xenofober. Min empati gav mig varje dag ett tydligt svar på den enklaste av frågor: Vem åker gummibåt över Medelhavet för de svenska bidragens skull? Ingen!

Men utan tvivel är man inte riktigt klok, sa Tage Danielsson. Och nu känns det som var begripligt i somras mer suddigt, svårt, komplext. Jag tror i och för sig fortfarande inte det är våra svenska bidrag som lockar flyktingarna hit – men hela frågan om ”vi och dom” har fått fler dimensioner. Min känsla för vad som är rätt ifrågasätts allt mer av mitt förnuft som frågar vad som är möjligt. Men låt mig först fortsätta i en annan kanal en stund.

Jag är alltså rädd – för att jag läst så mycket historia. Jag har säkert fem hyllmeter 1900-tal i mitt bibliotek, varav någon meter 30-tal. Tiden före Andra världskriget präg­lades av enkla svar på svåra frågor. Många miljoner tyskar röstade på Adolf Hitler som gjorde världen svart eller vit. Hitler tvivlade aldrig och alltför många hyllade honom för det. När han kom till makten förstod han att utnyttja människans medfödda rädsla för det främmande och judehatet växte.

Neville Chamberlain, då engelsk premiärminister, reste till Munchen 1938 för ett möte med Hitler. Han kom hem med ett papper och proklamerade: ”Peace in our time!”. Alla jublade. Eftergifterna hade gett resultat! Hitler var nöjd. Men ett år senare rullade Hitlers pansarvagnar in i Polen.

Viljan att till varje pris undvika en konflikt hade skapat ett krig. Alla rädda människor hade skapat sin egen mardröm.

Nutid. De rädda människorna är här igen. Men rädslan ser annorlunda ut och den kommer i fler former. Xenofoberna är rädda för flyktingarna. Flyktingarna är rädda för funda­men­talisterna. Och fundamentalisterna är rädda för oss. Åkesson är rädd. Löfven är rädd. Assad är rädd. Putin är rädd. Och räddast av alla är Donald Trump.

Och jag är också rädd, för hur ska vi få stopp på det här?

Rädsla är en känsla. Vår mest fundamentala instinkt – reglerad av Amygdala, en liten körtel djupt inne i hjärnan som hjälpt Homo Sapiens överleva som släkte i mer än 50.000 generationer. Nu är frågan om det är rädslan som också sätter punkt för vår tid på jorden.

Mod är att vara rädd – men att övervinna rädslan för att göra det som måste göras. Eller som allas vår Astrid uttryckte det: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Det är mod vi behöver nu. Vi måste våga konfrontera våra rädslor. Kristna. Muslimer. Sossar. Sverigedemokrater. Alldeles vanliga före detta Folkpartister. Unga, gamla, svarta, vita, här och där… Vi behöver bli modigare allihop. Inte argare. Inte våldsammare. Inte smartare. Modigare.

Hur blir man modig? Finns bara ett sätt. Genom att göra läskiga saker. Själv tänker jag göra något riktigt ruggigt: Jag ska bjuda en av blondaste Sverigedemokrater jag känner på en öl och försöka upprätta någon form av kommunikation. Får se hur det går. I bästa fall slutar det med att jag blir lite mindre rädd för att det är stöveltramp jag anar på gatorna utanför. I bästa fall slutar det med min blåögde dryckes­partner blir lite mindre rädd för sådana som inte tänker som han. (Återkommer med hur det gick.)

Tillbaks till kanalen jag började i. Det som var enkelt i somras känns svårare nu. Varför? Mitt eget liv har inte påverkats en enda liten millimeter av ”flyktingstormen”, men ändå tänker jag andra, hårdare, tankar nu än då. Kan vara att jag påverkats av media. Kan vara att min hjärna fungerar som Kahneman beskrivit: Först kommer känslorna. Sedan förnuftet.

Men förnuftet är en lurig vän. Förnuftet säger att jorden är platt.

Ett glas rödvin senare är jag framme vid förnuftets slutpunkt: Om vi i västvärlden försöker lämna många miljoner människor åt sitt öde kan vi inte räkna med att slippa konsekvenser. Världen ser annorlunda ut idag än under kolonisationen. Vi Här och De Andra Där är en omöjlig ekvation. Inte bara av etiska skäl. Lika mycket av praktiska orsaker – som tydligt är förmår vi inte skydda oss mot terror och det är ju bara en tidsfråga innan någon spränger Bomben i en storstad. Eller finner något annat sätt att skapa katastrofer som störtar oss alla i avgrunden.

Sanningen i botten på mitt glas säger mig att det finns inget val. Vi måste möta Alla Krisers Moder med öppenhet och välvilja. Murar kanske stoppar för stunden, men över tid är de bara en illusion.

Det ironiska är att priset vi betalar för generositet – i grunden – inte främst handlar om pengar. Det handlar om att konfrontera våra rädslor. I det minsta perspektivet: Att våga bjuda

på en öl. Som Franklin D Roosevelt sa: ”The only thing we have to fear, is fear itself.”

 

Fredrik

 

 

 

 

 

Svärfar

Svärfar satt en dag i sin sommarstuga och tittade på Rapport. De visade ett inslag om turk-bulgariska familjer som hamnat på en flyktingförläggning utanför Varberg. Repor­taget berättade att de asylsökande skulle skickas tillbaka till en tillvaro där de inte fick jobba, gå i skola eller ens behålla sina namn.

Svärfar blev förbannad. Han ringde ett samtal, hämtade en kompis och några ficklampor. Sedan åkte de ut i mörka skogen. Där plockade de upp en familj: En ung man, hans fru och deras nyfödda barn. Mycket tyst och mycket försiktigt körde de sedan tillbaks till sommarstugan där den unga familjen gömdes undan poliser och andra som letade.

Min svärfar och hans familj tog hand om de unga turkbulgarerna. De fick mat och husrum, först i Varberg och sedan i Lerum. Tiden gick. Omständigheterna ändrades. Familjen fick sitt svenska medborgarskap och idag är de alla etablerade skattebetalare – yngste sonen är till och med påläggskalv hos en riktig stekarmäklare vid Stureplan.

Svärfar lever inte längre. Eller så gör han det. På mitt tan­gentbord är han närvarande och säger att man inte ska vara rädd att göra det som känns rätt. Jag lyssnar och tänker att du kanske klarar ett nyhetsbrev till som handlar mer om mänsklighet och mindre om reklam.

Om jag fick bestämma så skulle jag ta itu med den så kallade polariseringen. Alltså den process som gör att vi glider isär, antingen tycker vi si eller också tycker vi så. Modellen för det politiska samtalet tvingar ut varje åsikt på sin egen kant och det blir inget utrymme för nyanser. Vi måste sätta stopp för det.

Kan vara att enklaste sättet att göra det är ett klassiskt trick. Flytta fokus. Från det som separerar oss till det vi är överens om. Som till exempel till en egenskap som nästan alla friska människor har gemensam: Vi räddar livet på varandra om vi har möjlighet.

Tänk om vi kunde föra debatten i två nivåer. Först och främst enas runt det våra känslor re­dan berättar för oss: Vi vill, vi kan, vi måste rädda livet på människor i nöd. Vi ska ge skydd, mat och vård till de som behöver. Vi har inget val. Låt oss ta i hand på det över alla partigränser. Och sedan lyfta vår gemensamma vision till första punkten på varje agenda i detta ämne. Vi räddar liv om vi kan!

Med det gjort kan vi – sakligt – diskutera plån­boksfrågorna. Någon kan tycka vi har råd att bjuda på det ena. Någon kan tycka vi inte har råd med det andra. Vi kan låta ekonomerna fundera runt hur vår välfärd på bästa sätt ska hantera dagens ut­maningar, utan att det uppstår emotionella katastrofer vid varje diskussion. Det viktigaste är vi ju redan överens om.

Jag är naiv. Självklart. Men jag tror inte det finns någon annan lösning på dessa komplexa frågor än något i grunden enkelt på gränsen till banalt. Alla strategier som kräver mer än några få ord faller på sin egen komplexitet.

Du kan ju också tycka att min tanke är tunn. Rätt så. Men den bygger på samma fundament som i stort sett all framgångsrik reklam. Feelings first. Det är känslorna som styr vad logiken sedan ska bekräfta. Nobelpris­tagare Kahnemann är inne på samma spår i sin bestseller ”Thinking Fast and slow”.

Det finns ett uttryck som lyder: ”Först maten, sedan moralen”. De flesta av oss tänker nog tvärtom? Dags att visa det.