Det är inte de korkade som är de mest korkade

Jag följde BBC:s valvaka hela natten och det har aldrig varit tydligare att man aldrig ska undervärdera en bra lögn. Människor tror på det de vill tro på. Så har det alltid varit – vi är emo­tionella varelser och det konstiga är att de klokaste bland oss är fullt medvetna om det.

Människan styrs inte av sitt förnuft utan av sina känslor. Det är en vedertagen sanning i alla akademiska institutioner: Som i sin tur bottnar i abstrakta begrepp som erfarenhet, intuition, instinkt – vi går på det som känns rätt. Korkat? Ja! Sanningen? Den är relativ.

Detta visste Camerons valstrateger. Detta visste varenda reklamman värd namnet och rimligen de flesta som någonsin arbetet med kommunikation. Ändå tror man alltså att det är rationella argument som ska påverka ett emotionellt beslut. Ändå tror vindrickarna från Eton och Oxford att de kan påverka öldrickarna från Brixton med rationella argument. Det handlar ju aldrig om det. Det handlar om vad som känns rätt. Och det som känns rätt, för väldigt många – är att all skit är någon annans fel.

Som sagt. Detta visste de som tog beslutet att folkomrösta om Storbritanniens medlemskap i EU. Mot den bakgrunden var genomförande av omröstningen ett exceptionellt korkat beslut. Själv­klart också bottnat i känslor som arrogans och självgodhet. Omdöme fördelas tyvärr inte proportionellt till makt och inflytande.

Nu står vi här någon tid senare. Det finansiella kaoset har lugnat ner sig en aning, men den politiska stormen har vi förmodligen och tyvärr bara sett början på. Och då menar jag inte att det verkar synnerligen oklart vem som till sist får flytta in på 10 Downing Street.

Jag har läst några hyllmeter nutidshistoria, med fokus på Europa under 30-talet. Inte för att jag gillar kanoner utan för att det är så intressant att försöka förstå hur det som hände verkligen kunde hända. Hur kunde (i alla fall en hel del) hyggliga, välmenande politiker måla in oss i ett så smalt hörn att ett världskrig blev resultatet? Politik och psykologi. Det hänger alltid ihop.

Och jag är rädd att vi snart har 30-talet här igen.  Nu, precis som då, diskuteras och hyllas nationalismen runt köksborden. Nu, precis som då, mullrar det i öst. Nu, precis som då, diskuterar USA av vilka skäl man ska bry sig om Europa. Nu, precis som då, växer klyftorna i samhället och de enfaldiga pekar ut de svagaste som de skyldiga och – det talar till känslorna. Nu byggs det staket istället för broar. Det känns bra.

Den som vill vara alarmist kan prata om den perfekta skitstormen och addera islamisterna till komposten. Och klimatkrisen, som snart kräver realkapital av både rik och fattig. Toppa med Trump.

Suck! Jag gick ner i köket och hämtade ett glas vin. Jag behövde bli på bättre humör. Och efter någon klunk Merlot och 10 minuter med Hans Rosling på webben, kan jag se nyanserna. Det finns också stora skillnader mellan då och nu. Om än vi människor i stort är likadana som våra förfäder – och därmed lagda åt att upprepa deras misstag – så är världen idag inte var den var då. Rosling säger att idag har vi en växande allt bättre utbildad global medelklass (och medelklassen gillar inte att kriga).

Jag hade tänkt lägga till att idag har vi också Internet. Google. Facebook. Omedelbar information om allt, överallt. Man kan se sociala medier som en kraft som startar goda revolutioner. Men… med insikten i hur dessa mediakanaler huvudsakligen används här i väst; ”Vänner bekräftar sina vänners åsikter” så kan man också tänka att sociala medier – främst ? – bidrar till en mer trångsynt värld.

Ändå vill jag vara optimist. För att ingen annan strategi eller filosofi är konstruktiv. Jag vill vara optimist och tänka att det fixar sig för det har alltid fixat sig. Så tar jag en klunk Merlot och tänker att det nog är sant de här gången också. Förutsatt vi ordnar det så att:

  • Storbritannien och EU hittar ett sätt att hantera effekterna av Brexit så att inte fler länder lämnar
  • EU hittar ett sätt att dela bördan för flyktingkrisen så att varje land kan börja arbeta med integrationen med den fulla koncentration som uppgiften uppenbart kräver
  • Våra politiker – av alla färger – inser att klyftorna i samhället måste minska. Och att det jobbet börjar i skolan.
  • Trump stannar på sin golfbana.

Kan tänka en lång rad tankar till som jag tror skapar en bättre värld. Man jag nöjer mig med punkterna ovan och tänker göra vad jag kan för att de ska bli verklighet. Du också?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *