Det kunde varit jag. Mina barn. Och mitt liv

Man borde kanske snacka mindre men framförallt göra mer, tänkte jag. Och slängde iväg ett mail. Till Kommunen som anordnar något de kallar ”Språkvän”. Tanken är att vi som vill göra lite mer, ska få chansen. Tanken är att matcha en sorts svensk med en likadan sorts flykting. Så ska man ses. Prata. Och integrera. En bra idé, tyckte jag.

Så gick det några månader. Jag hade glömt av det där mailet när telefonen ringde och de undrade om jag ville komma och träffa Abdullah. 52 år. Från Syrien. Söndag kl 1500 på 2:a Långgatan 23.

Jag kom in i ett litet konferensrum. Där satt Abdullah. Men också Manal, Lujain, Mohammed och Joudi. En hel familj.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, så jag tog Abdullah i handen, bugade mot de andra och satte mig ner. Och försökte se snäll ut.

Abdullah började prata, på knagglig men förståelig svenska. Sedan tog barnen över och hjälpte till. Flytande. De hade varit här i ett drygt år. Tillsammans berättade de en fruktansvärd historia, som började i ett sammanhang jag så väl kunde känna igen. Pappa Abdullah är ekonom. Bor med sin familj i en förort till Damaskus. Prius på uppfarten. Platt-TV på väggen. Barnen i bra skolor. Life is nice.

Så kommer kriget. Bomberna. Ångesten – varje dag och varje natt. En eftermiddag kommer lilla underbara 12-åriga Joudi inte hem. Det har skett en attack. Ett anfall. Längs med Joudis väg hem från skolan. Efter ett dygn lyckas Abdullah hitta henne levande och då bestämmer sig familjen för att det är nog. De säljer allt. Pengarna räcker till biljett på en gummibåt över Medelhavet. Där finns plats för 25 men de är 100 ombord. Samma på båten bredvid. Som kapsejsar. Ingen i den båten överlever.

Men en dag sitter Abdullahs familj i ett rum på 2:a Långgatan när jag kommer in.

Jag tänker att om jag någon gång i mitt liv ska göra något riktigt och viktigt så är det här och nu, så jag frågar: ”Hur kan jag hjälpa er?”

Det visar sig att det finns ett bra svar. De är uppsagda från sitt andrahandskontrakt i Tynnered. Snart har de ingenstans att bo. Jag försöker se snäll ut igen: ”Lita på mig. Det fixar jag!”

Du kanske tror att det finns lösningar på den här sortens utmaningar? Att liksom typ Kommunen väl ändå har… ???

Det trodde i alla fall jag. Så jag gick med Abdullah till först Social­kontoret och sedan boendeutredaren och sedan blankettfetischisternas undergroundmecka… men Nej. Nix. Njet. Inga lägenheter. Inget boende. Ingen lösning. I bostads­bristens Sverige är det var man för sig själv. Och då är det aldrig enkelt för någon. Men alltid omöjligt om man saknar pengar och kontakter och heter ”flykting från Syrien” i efternamn. Jag insåg till sist: Det enda hopp Abdullah och lilla Joudi och de andra hade, det var jag!

En läskig tanke. Men också befriande. Nu fanns det inget att tveka på.

Så jag satte mig och skrev. En lång text som jag lade ut på Facebook där jag berättade om familjens situation. Kände jag någon som kände någon som hade en ledig lägenhet?

Nu hoppas jag ni håller i er. Jag fick inte 3 och inte 30 och inte 300 delningar på min text. Jag fick 3000 delningar och många tusen likes och massor av kommentarer. Massor. Nästan alla ljusa, positiva, hjälpsamma. En riktigt kärleks­chock mitt i all den brunsvarta Trumpsmeten. Härligt och hoppfullt och något att komma ihåg för oss som ofta tänker på de mörka molnen vid horisonten.

Bland alla vänliga själar fanns också lösningen. Där fanns Linnea. I Lundby. Som skulle flytta. Och därmed fanns det en lägenhet till Abdullah och familjen. Inte paradvåning på Avenyn. Ingen havsutsikt. Ett nytt andrahandskontrakt. Visst. Men en lösning på det magont var och en av oss lätt kan känna, för det fall vi föreställer oss att om en månad är det trottoaren som gäller.

Abdullah hade en tår i ögat när han skrev på avtalet. Jag med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *