PK och stolt!

Uppenbart är det mycket man numer inte får säga ”i det här jävla landet.” Som att man är PK, till exempel. Verkar blivit värsta själv-karaktärs-mordet, givet att det är en av de klarsynta man pratar med.

Det tog ett tag innan jag fattade vad PK egentligen be­tydde. Men så småningom klarnade bilden. PK betydde allt som jag tyckte var sant och sunt i relation till idéer som bottnar i vi och dem. PK var etiketten på den samling värderingar som jag delade med huvuddelen av svenska medier och drygt 80% av svenska folket. PK var helt enkelt något som måste finnas – och förkastas – för att de som vill bakåt till ett samhälle som aldrig funnits skulle kunna legitimera sina ideer.

Det är ju därför mest den gruppen som säger att det finns saker de inte får sägs. Som menar att det inte går att debattera immigration. Som menar att PK censurerar det fria ordet. Lite lustigt, när det är precis tvärtom. Utan politiskt korrekta medier skulle inga avvikande åsikter kunna framföras alls.

Men bakåtsträvarna hävdar att de blivit tystade, hunsade och nonchalerade sedan de putsade sin första känga och jag noterar att den bilden verkar ha accepterats av allt fler. Till och med Fredrik Reinfeldt säger i TV att vi inte haft någon bra debatt om integration i Sverige.

Jag har aldrig köpt det resonemanget. Jag mötte min första järnrörsviftare redan i gymnasiet och han fick säga sitt och sedan sa jag mitt. Efteråt sa han inte så mycket mer vad jag minns men äran för det tillkommer inte mig utan hans mammas hårda nypor.

Sedan dess har jag debatterat allas lika värde i tusen sammanhang. Liksom jag lyssnat och lärt av andra som gjort detsamma. Talarstolen har alltid varit tillgänglig vad jag kan minnas. Till och med för de som upplevde det positivt att en viss procent av barnen i Afrika blev lejonmat.

Snacket har aldrig varit problemet. Det är tystnaden som är problemet. Dåliga argument får alltför ofta stå oemotsagda. Just det. Inte nedtystade. Utan oemotsagda. Sanningen är inte att man inte får säga vad man vill i det här jävla landet. Sanningen är att alldeles för få svarar dem som gör just det. Har vi en dålig integrationsdebatt, så beror främst det på att våra (politiskt korrekta) medier är alldeles för lite politiskt korrekta.

Jag menar det är inte bara är fint att vara politiskt korrekt. Det är nödvändigt. Med politisk inkorrektion faller det demokratiska samhället. Att stå upp för den korrekta politiken är att stå upp för allt vi tycker är viktigt. Och något att vara stolt över.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *