Snart är 30-talet här igen

Jag funderar på vad farfar skulle gjort om han levt idag. Han var politiker i Falkenberg under krigsåren och övertygad antinazist. Och han hade det inte så lätt alla gånger vad jag förstått. Jag träffade honom aldrig, men efter vad pappa berättade så fick farfar många ovänner de där åren när det såg ut som om Tyskland faktiskt kunde vinna kriget.

Farfar debatterade och argumenterade för människors lika värde när helst han hade möjlighet. Jag har läst en del av hans texter och jag har läst vad de som tyckte annorlunda skrev och jag känner igen alldeles för mycket här och nu idag. Då var det ”judeimporten” och ”anglofilerna” som var hotet mot det svenska samhället.

Då var det också media som förteg ”sanningen”, då var det också de svaga liberalerna som inte såg hotet från öst, då – som nu – var det de inte vänster mot höger utan vi mot dem. Äldre emot yngre, välutbildade mot outbildade och kvinnorna mot männen. Då som nu var det de enkla lösningarna på de svåra problemen som dominerade debatten.

Vi glömmer fort. Och nu är vi här igen. Brunhögern pratar om ”PK-media” och om våra svaga politiker som inte tar i med hårdhandskarna. Oklart mot vad och oklart mot vem – bortsett från att hårfärgen på de som ska behandlas av de hårda handskarna aldrig är blond.

Jag är tveksam till om de brunblå egentligen har något mål. Kan vara att de inte riktigt vet vilket samhälle de vill bygga, ännu. Det kommer nog med tiden om de får fortsätta. Klart är dock att de vet vilken strategi de ska använda: Rädsla. Varje diktators universalverktyg, som i alla tider fått alldeles för många att överge empati och sunt förnuft till förmån för knölpåk, svärd eller Kalaschnikof.

Rädsla är en känsla. Vår starkaste och mest fundamentala känsla och en förutsättning för vårt släktes överlevnad. Människor som inte var tillräckligt rädda på savannen, fick inte sprida sina gener. Att vara rädd var att överleva. Men det var för hundratusen år sedan. Idag kan man tänka att det är tvärtom. Att vår rädsla kommer att döda oss.

Till slut är vi alla så rädda för varandra att det känns mer logiskt att släppa en atombomb än att sträcka ut en hand.

Jag vill inte vara en sk dystop. Jag vill inte tro att allt måste gå åt helvete och jag vill inte heller bidra till att skapa missmod hos andra. Jag vill tro det finns vägar framåt och jag vill gärna vara en av dem som pekar på lösningar.

När jag läste sagor för mina döttrar när de var små, så var de rädda för monster. Jag försökte då förklara att monster bara finns när man är rädd. Och att de försvinner när man visar att man inte är rädd för dem. Vi kom överens om en teknik, när som de såg ett möjligt monster någonstans så skulle de först blåsa på det. Om monstret fanns kvar efteråt, då kunde de säga till pappa.

Jag vill på inget sätt trivialisera de många tragiska händelser som västvärldens katastrofala immigrationsprocess lagt grunden till. Alla de som farit offer för gärningsmän med våldtäkt, död eller terror som mål har de facto träffat på just monster – som man inte kunde blåsa bort. Tveklöst finns det all anledning att känna rädsla för desperata fundamentalister som tappat eller valt bort sin kontakt med verkligheten. Men häri ligger också det civiliserade samhällets stora utmaning. Vi måste förstå att det i grunden är just vår rädsla som skapar också dessa monster.

Denna specifika form av rädsla kallas xenofobi. Rädsla för det okända. Den är global och existerar i alla kulturer och har existerat i alla tider. Den kan bara botas, tror jag, genom att gör det okända mer känt.

Jag vet att farfar skulle debatterat för ett öppnade samhälle. Han skulle gjort vad han kunnat för en bättre integration och han skulle lagt så mycket som möjligt av samhällets resurser på att riva murar, blanda upp och skapa ömsesidig förståelse.

Farfar skulle, som alla tänkande människor, sett svårigheterna. De politiska. De praktiska. De kulturella. Men han skulle ha argumenterat för att vi måste överkomma dem. Farfar skulle stått vid sin kära Tullbro och sagt att det inte finns något annat val och att det är hög tid att vi börjar nu.

Rädslan växer tills någon visar oss att det vi är mest rädda för finns inne i oss själva. Där kan vi blåsa på den. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *