Svärfar

Svärfar satt en dag i sin sommarstuga och tittade på Rapport. De visade ett inslag om turk-bulgariska familjer som hamnat på en flyktingförläggning utanför Varberg. Repor­taget berättade att de asylsökande skulle skickas tillbaka till en tillvaro där de inte fick jobba, gå i skola eller ens behålla sina namn.

Svärfar blev förbannad. Han ringde ett samtal, hämtade en kompis och några ficklampor. Sedan åkte de ut i mörka skogen. Där plockade de upp en familj: En ung man, hans fru och deras nyfödda barn. Mycket tyst och mycket försiktigt körde de sedan tillbaks till sommarstugan där den unga familjen gömdes undan poliser och andra som letade.

Min svärfar och hans familj tog hand om de unga turkbulgarerna. De fick mat och husrum, först i Varberg och sedan i Lerum. Tiden gick. Omständigheterna ändrades. Familjen fick sitt svenska medborgarskap och idag är de alla etablerade skattebetalare – yngste sonen är till och med påläggskalv hos en riktig stekarmäklare vid Stureplan.

Svärfar lever inte längre. Eller så gör han det. På mitt tan­gentbord är han närvarande och säger att man inte ska vara rädd att göra det som känns rätt. Jag lyssnar och tänker att du kanske klarar ett nyhetsbrev till som handlar mer om mänsklighet och mindre om reklam.

Om jag fick bestämma så skulle jag ta itu med den så kallade polariseringen. Alltså den process som gör att vi glider isär, antingen tycker vi si eller också tycker vi så. Modellen för det politiska samtalet tvingar ut varje åsikt på sin egen kant och det blir inget utrymme för nyanser. Vi måste sätta stopp för det.

Kan vara att enklaste sättet att göra det är ett klassiskt trick. Flytta fokus. Från det som separerar oss till det vi är överens om. Som till exempel till en egenskap som nästan alla friska människor har gemensam: Vi räddar livet på varandra om vi har möjlighet.

Tänk om vi kunde föra debatten i två nivåer. Först och främst enas runt det våra känslor re­dan berättar för oss: Vi vill, vi kan, vi måste rädda livet på människor i nöd. Vi ska ge skydd, mat och vård till de som behöver. Vi har inget val. Låt oss ta i hand på det över alla partigränser. Och sedan lyfta vår gemensamma vision till första punkten på varje agenda i detta ämne. Vi räddar liv om vi kan!

Med det gjort kan vi – sakligt – diskutera plån­boksfrågorna. Någon kan tycka vi har råd att bjuda på det ena. Någon kan tycka vi inte har råd med det andra. Vi kan låta ekonomerna fundera runt hur vår välfärd på bästa sätt ska hantera dagens ut­maningar, utan att det uppstår emotionella katastrofer vid varje diskussion. Det viktigaste är vi ju redan överens om.

Jag är naiv. Självklart. Men jag tror inte det finns någon annan lösning på dessa komplexa frågor än något i grunden enkelt på gränsen till banalt. Alla strategier som kräver mer än några få ord faller på sin egen komplexitet.

Du kan ju också tycka att min tanke är tunn. Rätt så. Men den bygger på samma fundament som i stort sett all framgångsrik reklam. Feelings first. Det är känslorna som styr vad logiken sedan ska bekräfta. Nobelpris­tagare Kahnemann är inne på samma spår i sin bestseller ”Thinking Fast and slow”.

Det finns ett uttryck som lyder: ”Först maten, sedan moralen”. De flesta av oss tänker nog tvärtom? Dags att visa det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *