Jag hade inte fattat. Men det gör jag nu

Vad vet vi? Att jag är man. Att jag i snart 30 år varit chef över fler eller färre många människor, bland dem fler eller färre kvinnor.

Vad tror vi? Vad tror jag? Att alla dessa kvinnor i alla dessa år har undsluppit slisk, slask, tafs, förminskning?

Om du frågat mig för en månad sedan skulle jag svarat utan tvekan: ”Never on my watch!”. Nu undrar jag.

Magnituden i #Metoo upproret förskräcker. Det går inte att plocka ur agendan, det ryter mellan raderna i varje ny strategi, varje ledningskonferens, varje om-organisation. Om det är sant att det är så här det ser ut så är det orimligt. Och det är sant. Jag trodde det inte först, men jag tror det nu.

”Inte alla män”, säger vi. Nä. Såklart inte. Jag har träffat fähundar i mina dagar, som suttit i bastun på Fin­landsfärjan och berättat hur de tänker bedra sina fruar. Som fått mig, när jag var för ung och naiv för att förstå, att ta notan för den till restauranten beställda escortflickan. Som tagit emot mig och min kvinnliga medarbetare med orden: ”Ser du har med dig gott till kaffet”. Jag har träffat många sopstationer till män, men jag har aldrig förstått hur mycket skada de gjort.

Men jag har också träffat så oändligt många fler män, som talar varmt om sina livskamrater. Som alltid visar respekt, för kvinnor som för andra män. För att det är det naturliga sättet att leva på. Frö att det är självklart. Givet. Ömse­sidig respekt är en så kallad hygienfaktor i ett fungerande umgänge emellan människor.

Kanske är det här vi har problemet. Tänkare i andra sammanhang hävdar gärna det räcker att ”det goda är tyst för att det onda ska segra.” Kan också vara att ”det goda” varit tyst för att ”det goda” helt enkelt inte förstått. Vi, den stora majoriteten av alla män som tar respekt för självklar, som aldrig skulle komma på tanken att kränka en kvinna, vi har inte fattat hur ont ni haft.

Jag tänker vi fattat nu. Jag har i alla fall fattat att de plumpa skämten skadar mer än mitt förtroende för den klumpiga skämtaren. När jag hör dem nästa gång ska jag inte se dem som en etikett på en mansgris utan som en signal som kräver reaktion. Om ingen annans, så min.