Vår minsta gemensamma nämnare?

Ordet för dagen är polarisering och vi som tycker si glider allt längre bort från de som tycker så. Det blir allt mindre utrymme för relativiseringar – istället tvingar ett allt tuffare samhällsklimat oss att välja. Är du för eller emot invandring? För eller emot humanism? För eller emot tillräckliga resurser till den svenska omsorgen? För eller emot? Svart eller vit?

Ett omöjligt val. Frågan är varken absolut eller enkel, tvärtom så står vi sannolikt inför det mest komplexa samhällsproblem vi någonsin skådat. Det finns inga enkla svar.

Kanske är det första vi ska göra – att inse just det? Jag funderar på om vi inte ska börja tänka tvärtom. Istället för att fokusera på det som skiljer oss – kanske ska vi leta efter det vi fortfarande har gemensamt?

Jag lutar mig gärna mot insikter om den mänskliga karaktären som bottnar i evolutionen. De går liksom inte att resonera bort. Vi har med oss en massa beteenden från lägereldarnas tid och de påverkar oss moderna människor mer än vi tror. Främlingsfientlighet, till exempel, är en instinkt som fick plats i vår genbank under de många tusen år vi levde i stammar och varje okänt ansikte var en fara tills motsatsen kunde bevisas. Forskarna kallar det xenofobi och det är mer än uppenbart att många av oss fortfarande har nära till grottor och påkar.

Men det finna andra instinkter också. Gissningsvis ännu djupare och viktigare. Som att de flesta av oss räddar livet på en annan människa om vi har möjlighet.

De flesta antropologer menar att det var Homo Sapiens förmåga till samarbete som lade grunden till vår dominans över planeten. Vi förstod att det fanns en poäng i att hjälpas åt, vi utvecklade förmåga att kommunicera och bygga förtroende – våra hjärnor växte och vi med dem.

Vi lärde oss att humanism var lönsamt. Vi lärde oss att det fanns ett värde också i andras liv och sakta men säkert blev vi civiliserade. Vi blev förvisso varken helgon eller samariter de flesta av oss, men vi lärde oss att vi räddar ett människoliv när vi kan. Det finns i våra gener.

Finns lösningen här? I fokus på den minsta gemensamma nämnaren – livräddning? Kommer vi framåt i denna komplexa fråga genom att börja med att skaka hand?

Det är klassisk diplomatisk taktik. Finn en plattform som förenar, utgå från den och hantera sedan andra meningsskiljaktigheter som ”detaljer”. Jag tänker det borde vara mycket lättare att enas runt att rädda livet på alla stackars människor i tält, gummibåtar och containers – om vi inte samtidigt måste bli överens om allt annat.

Kan vi inte göra det viktiga först? Låta vår gemensamma empati lyfta båtarna ur vågorna. Till varje pris. Sedan kan vi acceptera att det finns olika åsikter om den ena eller den andra modellen för integration. Något säger mig att den frågan hanteras bäst ur ett sakligt, logiskt och rationellt perspektiv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *