Vem vågar vara modig?

Jag lovade min sedan många år döde farfar att jag skulle vara modig när jag skrev texter i den här bloggen. Jag skulle följa mitt hjärta och skriva som jag kände alldeles oavsett i vilket partiprogram mina idéer skulle göra sig bäst. Jag tänkte att jag är ju först och främst humanist. Helt tokigt kan det ju inte bli, alldeles oavsett hur långt jag sticker ut hakan.

Nu sitter jag här med ett glas rödvin på skrivbordet. Det är sent om natten. Ute blåser kalla vintervindar. Jag är rädd. Och jag tänker det är bra, för det är ju faktiskt bara när man är rädd som man kan vara modig.

Jag tyckte länge att jag hade koll. Immigration. Integration. Empati. Järnrörsviftare. Flyktingar. Xenofober. Min empati gav mig varje dag ett tydligt svar på den enklaste av frågor: Vem åker gummibåt över Medelhavet för de svenska bidragens skull? Ingen!

Men utan tvivel är man inte riktigt klok, sa Tage Danielsson. Och nu känns det som var begripligt i somras mer suddigt, svårt, komplext. Jag tror i och för sig fortfarande inte det är våra svenska bidrag som lockar flyktingarna hit – men hela frågan om ”vi och dom” har fått fler dimensioner. Min känsla för vad som är rätt ifrågasätts allt mer av mitt förnuft som frågar vad som är möjligt. Men låt mig först fortsätta i en annan kanal en stund.

Jag är alltså rädd – för att jag läst så mycket historia. Jag har säkert fem hyllmeter 1900-tal i mitt bibliotek, varav någon meter 30-tal. Tiden före Andra världskriget präg­lades av enkla svar på svåra frågor. Många miljoner tyskar röstade på Adolf Hitler som gjorde världen svart eller vit. Hitler tvivlade aldrig och alltför många hyllade honom för det. När han kom till makten förstod han att utnyttja människans medfödda rädsla för det främmande och judehatet växte.

Neville Chamberlain, då engelsk premiärminister, reste till Munchen 1938 för ett möte med Hitler. Han kom hem med ett papper och proklamerade: ”Peace in our time!”. Alla jublade. Eftergifterna hade gett resultat! Hitler var nöjd. Men ett år senare rullade Hitlers pansarvagnar in i Polen.

Viljan att till varje pris undvika en konflikt hade skapat ett krig. Alla rädda människor hade skapat sin egen mardröm.

Nutid. De rädda människorna är här igen. Men rädslan ser annorlunda ut och den kommer i fler former. Xenofoberna är rädda för flyktingarna. Flyktingarna är rädda för funda­men­talisterna. Och fundamentalisterna är rädda för oss. Åkesson är rädd. Löfven är rädd. Assad är rädd. Putin är rädd. Och räddast av alla är Donald Trump.

Och jag är också rädd, för hur ska vi få stopp på det här?

Rädsla är en känsla. Vår mest fundamentala instinkt – reglerad av Amygdala, en liten körtel djupt inne i hjärnan som hjälpt Homo Sapiens överleva som släkte i mer än 50.000 generationer. Nu är frågan om det är rädslan som också sätter punkt för vår tid på jorden.

Mod är att vara rädd – men att övervinna rädslan för att göra det som måste göras. Eller som allas vår Astrid uttryckte det: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Det är mod vi behöver nu. Vi måste våga konfrontera våra rädslor. Kristna. Muslimer. Sossar. Sverigedemokrater. Alldeles vanliga före detta Folkpartister. Unga, gamla, svarta, vita, här och där… Vi behöver bli modigare allihop. Inte argare. Inte våldsammare. Inte smartare. Modigare.

Hur blir man modig? Finns bara ett sätt. Genom att göra läskiga saker. Själv tänker jag göra något riktigt ruggigt: Jag ska bjuda en av blondaste Sverigedemokrater jag känner på en öl och försöka upprätta någon form av kommunikation. Får se hur det går. I bästa fall slutar det med att jag blir lite mindre rädd för att det är stöveltramp jag anar på gatorna utanför. I bästa fall slutar det med min blåögde dryckes­partner blir lite mindre rädd för sådana som inte tänker som han. (Återkommer med hur det gick.)

Tillbaks till kanalen jag började i. Det som var enkelt i somras känns svårare nu. Varför? Mitt eget liv har inte påverkats en enda liten millimeter av ”flyktingstormen”, men ändå tänker jag andra, hårdare, tankar nu än då. Kan vara att jag påverkats av media. Kan vara att min hjärna fungerar som Kahneman beskrivit: Först kommer känslorna. Sedan förnuftet.

Men förnuftet är en lurig vän. Förnuftet säger att jorden är platt.

Ett glas rödvin senare är jag framme vid förnuftets slutpunkt: Om vi i västvärlden försöker lämna många miljoner människor åt sitt öde kan vi inte räkna med att slippa konsekvenser. Världen ser annorlunda ut idag än under kolonisationen. Vi Här och De Andra Där är en omöjlig ekvation. Inte bara av etiska skäl. Lika mycket av praktiska orsaker – som tydligt är förmår vi inte skydda oss mot terror och det är ju bara en tidsfråga innan någon spränger Bomben i en storstad. Eller finner något annat sätt att skapa katastrofer som störtar oss alla i avgrunden.

Sanningen i botten på mitt glas säger mig att det finns inget val. Vi måste möta Alla Krisers Moder med öppenhet och välvilja. Murar kanske stoppar för stunden, men över tid är de bara en illusion.

Det ironiska är att priset vi betalar för generositet – i grunden – inte främst handlar om pengar. Det handlar om att konfrontera våra rädslor. I det minsta perspektivet: Att våga bjuda

på en öl. Som Franklin D Roosevelt sa: ”The only thing we have to fear, is fear itself.”

 

Fredrik

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *